NYTT ÅR, NYA PLANER

Januari är snart slut och vintern har slagit till ordentligt med snö och minusgrader. En årstid som absolut inte passar mig på något sätt, nu gäller bara att stå ut..

Vi har börjat vår coaching hos Helene Lindström, första tillfället var precis innan årskiftet och det var väldigt givande och inspirerande. Jag har kämpat ett tag med sviktande motivation och träningspepp, brist på tid och stress över att inte hinna med all träning som vi borde göra. Att träna två hundar, i flera grenar, olika klasser och med olika utmaningar för de båda individerna samtidigt som man ska driva sitt företag framåt och allt arbete på gården, vilket alltsammans är väldigt roligt och inget jag skulle vilja vara utan på något sätt. Men det är inte alltid lätt att få till och det ihop med den mörka, kalla årstid gör att träningslusten brister då och då.
Hos Helene fick vi bra nycklar och tankar med oss att jobba vidare med hemma, bland annat att kampanja några få saker i taget, så att det inte skulle kännas så övermäktigt. 

Och detta har jag nu kört på i fyra veckor, två veckor i taget har jag kampanjat olika delar med respektive hund, vilket faktiskt på det stora hela har fungerat väldigt bra. 

Med Nocka har jag jobbat med den nya ingången runt mig, då vi inte har fått till den till vänster trots alla möjliga olika träningssätt, och den börjar se riktigt fin ut nu. Den passar henne mycket bättre, ibland kan hon dock blanda ihop den och köra den gamla, framför allt i apporteringar, där är den nya inte helt befäst ännu. Vi har lagt mycket fokus på gripande, saktagåendet, skall, kryp och en del på skiftena i fjärren. Den stora utmaningen med den här lilla chokladpralinen är att utföra saker långsamt och metodiskt, allting ska gå väldigt fort och helst allting samtidigt.

Den absolut största akilleshälen med henne är dock fotgåendet, som jag kämpat med detta hela tiden och jag får inte till det. Det är egentligen alla delarna. Nu har vi börjat träna om och det kändes väldigt bra ett tag men sen när jag har tittat och analyserat filmerna så ser jag ju att hon svajar, plogar och växlar position ut och in från sidan. Hennes fokus har blivit bättre, men just nu känns fria följet som mest bakslag och skapar en hel del frustration hos mig. Framförallt också då Tara alltid bara har haft så lätt för fria följet och tycker att det roligt. Man ska inte jämföra, de är alla olika individer, men så lätt det är att ändå göra det..
Så det sista två veckorna har vi bara jobbat med bakdelskontroll, kroppskontroll och svängar för att hon förhoppningsvis få en bättre förståelse på vart hon ska vara. Det jag måste tänka på med henne är att gå på, då hon har rätt mycket kropp och vida, stora rörelser. Går jag på i lite högre tempo så går hon bättre. 
Vi kämpar på, någon gång ska vi väl få ordning på det 😉

Och så lilla Tara då..

Med henne handlar det egentligen inte så mycket om moment och detaljer, även om det såklart alltid behövs finliras med. Utan det är att hålla ihop, att inte gå igång, att inte gå upp i skall titt som tätt när hon blir frustrerad, glad, ifrågasätta och talar om för matte att matte minsann inte får tala om för henne när hon inte gör som hon ska. Detta har jag princip kämpat med under alla år, provat så mycket olika saker och jag har säkert gjort en hel del fel, säkert drog jag omedvetet upp henne för mycket när jag fick henne, för att det var så oerhört kul att få en hund med så mycket tryck, driv och glädje för att arbete,när jag innan dess tränat Bonnie, en hund totalt motsatt till Tara.. En hund som jag fick kämpa för att motivera, att få att arbeta, som man ger så mycket av sig själv och får det där pyttelilla tillbaka, ibland när hon hade lust och hon tyckte att köttbullen var mer värd att jobba för än gräset som hon stod och betade 😉 Inget ont om Bonnie, man lär sig mycket på en sådan hund, men jag vill hellre ha en hund som man får dämpa än en man får dra upp. Som sällskapshund är hon förträfflig 🙂

Åter till det där med Taras skällande, jag fick bra ordning på det 2015, det året då alla nycklarna började falla på plats och träningen gav resultat. Det året då tävlingarna gick som en dans och känslan var på topp. Det året som hon blev rasmästare på sin debut i elitspår, blev lydnadschampion, startade lägre sök med godkänt resultat och agilitytävlingarna flöt på med fina resultat..

Sedan dess har hon haft två valpkullar, matte har haft några år med hysteriskt mycket att göra och enorma stresspåslag till följd av det och så blev hon diagnosticerad med spondylos förra våren med lång rehab och uppbyggnad.. Så det har inte blivit jättemånga tävlingar de sista åren, och de har då varit med väldigt blandade resultat och känslor. Och skällandet är en stor del av problemet, vilket orsakar så mycket frustration och dålig känsla hos mig, och vår relation blir lite sämre för stunden. Jag tappar lusten för att träna med henne då, vilket ger mig dåligt samvete. Framförallt nu när jag har Nocka också som jag tränar med, då kan jag ibland känna att jag måste träna med Tara för att hon ska må bra och bli glad.. Såklart vill jag ju träna med henne, hon är en fantastiskt rolig hund att jobba med, min once-in-a-lifetimehund, och hon har så många fina delar.

Men så kommer det ett skall i en situation där något blir fel, jag kanske skickar ut henne till tomskicket för rutan och så går hon inte hela vägen ut eller går snett, så jag försöker antingen dirigera om henne eller kalla tillbaka henne och då kommer skallet som ett brev på posten. Eller vi kör en kedja eller tävlar och ett moment är slut, då kan jag knappt belöna henne utan att hon går i taket, jag kan inte tappa fokus eller komma ur vår bubbla om t. ex tävlingsledaren säger något, då får jag bara nicka utan att titta dit tl visar.
Det är väldigt många situationer där skallet lätt kommer, och det känns som jag går med en tickande bomb vid min sida. Och stressad kan jag inte känna mig eller känna visa andra känslor, då läser hon av mig som en öppen bok och agerar därefter. Det räcker att det blir ett felskifte i zätat och jag ser det ögonvrån, så kommer det oftast ett skall där för hon känner av mig, att jag ser att det blir fel. Det lilla kan räcka ibland.

Oftast är det dock vid utskick ifrån mig, som till tomskicket i rutan, dir.apporten och allra mest runda momentet med apporterna utlagda..

När vi var hos Helene fick vi ett tips om att prova att lära in någon slags fryssignal för att använda vid de situationerna då det uppstår skall eller när hon är på väg att börja. Och det tyckte jag faktiskt hjälpte lite grann. Men så var vi på en träningstävling i lördags, och då var vi tillbaka på ruta ett. Första momentet var rutan, då skällde hon på utskicket för att hon gick snett. Sedan gjorde vi inkallningen, där var hon tyst med ett dk på läggandet. Zätat sen, första skiftet fel och skall.. Dir. apporten efter det, hon var tyst ut till konen men sen kom det skall när hon skulle ut till rätt!! apport, och där var det slut på träningen för henne. Hon fick göra gruppmomenten, de gick ju bra i alla fall. Så mycket frustration och besvikelse jag kände då.

Det är väldigt skönt att jag har Taras uppfödare samt systers ägare att prata med och få bra tips & råd av. Tara och hennes syster är väldigt lika på väldigt mycket, och då även skällandet. Så många situationer som de betett sig likadant i, när jag och Louise har skrivit till varandra om något som har uppstått så är det likadant hos den andre.. Både skratt, frustration, uppgivenhet och nedstämdhet har vi känt.
Efter diskussion med dem i helgen så har jag nu tagit ett beslut!

Tara ska bli brukshund till 100%, vi lägger ner tävlingslydnaden helt och kör enbart bruks.
Ja och granbarkborresök såklart 🙂
Jag älskar tävlingslydnaden, gillar momenten, gillar att pilla med detaljer och hitta lösningar. Men det är för mycket som kan orsaka skall och frustration där, i brukslydnaden är hon mycket tystare. Det är inte lika mycket olika utskick eller moment som kan gå fel. Och om hon skäller mellan momenten så är det ingen katastrof, jag kan känna mig mer avslappnad bara därför, som hon slipper känna.
Vi har ju championatet i lydnaden, så nästa mål hade varit SM (vilket jag har haft förut), men det blir för mycket pill som bara säkert kommer generera i skall, och med tanke på hennes spondylos så kan jag kanske inte begära att få henne att svänga tightare runt konen och andra sådana saker som drar ner betygen.

Det känns så skönt att ha fattat det beslutet, vi kommer att få mer tid och framförallt bättre och roligare träningspass utan att känna så mycket stress för att hinna träna allt, när jag nu dessutom har Nocka på uppåtgående i klasserna. Nu kör vi all in mot brukschampionatet!

Camilla Skrivet av: