LÄNGE SEN SIST

Efter nästan tre års paus från bloggandet, så ska jag göra ett nytt försök att komma igång igen. Det kommer säkert inte bli inlägg lika ofta som förr, för tiden räcker helt enkelt inte till. Men det är skönt att skriva av sig och för mig har det också varit lite som en träningsdagbok förut med tankar, reflektioner och planering framåt, men också för att kunna gå tillbaka och återuppväcka minnen på allt som har hänt och som vi gjort.. 


Det har hänt rätt mycket sen senaste inlägget. Det har varit en berg-och-dal bana minst sagt, på alla fronter, och det har varit med- och motgångar. Mycket roliga saker har hänt, och många tråkiga. Det har varit en kamp då och då som varvats med många fantastiska, underbara härliga stunder.

Vi flyttade ut till vår fina gård för två år sen, som Henrik har tagit över sina föräldrar och det är minst sagt ett paradis. Men även en massa jobb, och vi har en tendens att köra på i 180 och ha flera projekt på gång samtidigt, det är väl tur att vi båda är likadana 😉
En dröm som gick i uppfyllelse, något som jag velat ända sedan jag endast var fem år gammal. Då ville jag även bli veterinär, något som jag höll fast i väldigt länge. Det har alltid varit djur på något sätt, och nu sådär nästan 40 år senare så kan jag väl säga att det blev precis som jag ville, en dröm som blev sann. 
Den där känslan när man kliver ur bilen efter en fruktansvärt kaotisk dag i stan, när pulsen är på max & humöret är i botten, och man kan andas igen och man blir lugn i sinnet och själen bara så där direkt, man är hemma!

Jag har haft några helt hysteriska och stressiga år med mitt dåvarande företag som jag hade ihop med en kompanjon, där så mycket tråkiga saker hände; plötsligt dödsfall i personalen, kunder som lurade oss på stora summor pengar, ja listan kan göras hur lång som helst.. Dessutom väldigt mycket annat också som strulade. Den där omtalade väggen var väldigt nära, att jag faktiskt inte gick in där och slog i huvudet ordentligt så att jag föll är nog egentligen ett under. 
Men efter förra sommaren fick jag nog och då började planeringen på att fasa ut mig själv från företaget. Efter en lång höst & vinter med att fixa och ordna upp saker, så gick jag äntligen ur företaget i februari nu i år och den känslan går knappt att beskriva.. Jag satt inte fast längre, kedjorna som hållit mig bunden var av och jag kunde äntligen flyga igen. Fri att äntligen satsa igen på det som jag brinner allra mest för, det som får hjärtat att sjunga. Ända sedan jag sålde mitt dagis så har det varit något som har fattats inom mig. Men nu äntligen fanns både platsen och tiden att starta igång mitt vilande hundföretag igen.

Det är såklart en bit kvar, det tar ju ett tag att få igång ett blomstrande företag.
Mycket slit och arbete har det varit, vila vad är det för något liksom? 😉 Fast när det är något som är roligt så känns det inte tungt på. Och jag är väldigt nöjd och glad över vad jag ändå åstadkommit med Baggebo Hundcenter på denna korta tid från mars till december. Fysbanan blev en succé, kursverksamheten börjar rulla på, några dagishundar samt lite pensionatgäster och lite andra aktiviteter har hunnits med, så ja, det har varit ett lyckosamt första år 🙂 Nästa år händer det också mycket roliga och spännande saker..

Så till mina finaste fyrbenta vänner nu då..

BONNIE

Bonnie blir tolv år nu i januari, tänk vad tiden går fort. Hon hänger fortfarande med bra, är frisk och rätt pigg dessutom. Hon trivs väldigt gott med att slappa i soffan, hänga med på promenader och göra lite tricks & aktivering då och då. Så länge man får mat, så lever livet 😉

TARA

Tara har hunnit med att få två valpkullar, i den första blev det fyra valpar och den andra hela nio stycken som kom till världen. Väldigt trevliga allihopa, Tara har fört med sin fina gener vidare till dem. En liten tjej från första kullen har jag äran att ta hand om 🙂
Det har inte blivit jättemånga tävlingar under dessa åren med Tara.. Efter vårt fantastiska tävlingsår 2015, så har vi inte riktigt kommit tillbaka där vi då var, av många anledningar. Valpkullarna var en av anledningarna såklart. Sedan då min brist på tid och ork..

Men lite tävlingar har vi hunnit med minsann, och det har ju gått hyfsat ändå, även om vi kanske inte har klarat av målen riktigt så jag önskat. Men lite agility, som varit så nära, men ändå inte den där sista pinnen i agilityklass 1, vilket har varit mitt fel alla nästan alla gångerna. Några få starter i ”nya” klass tre lydnaden, där det har varit lite tjafs med bl. a runda-momentet och lite annat. Ett par elitspårtävlingar har det blivit, några med certpoäng, några godkända där den stora felande länken har varit uppletandet, som det gått troll i, där det blev nya problem att ta sig an för varje gång. Frustrerande när hon är så grym på det egentligen och det börjar fela på tävling.

I år gjorde vi bara två elitspårtävlingar tidigt i våras, sen blev finaste lilla svart skadad. Det var under de tävlingarna och att hon inte ville hoppa in i bilen, som jag fick känslan av att det var något som inte stämde, och sen bara några dagar efter den sista tävlingen så skrek hon till när vi var på promenad i skogen och blev jättelåg efter det. Efter en hel del strul först hos veterinären som gjorde en felbedömning och mycket annat dåligt så fick hon diagnosen spondylos, tack vare andra duktiga människor. Så tacksam för all hjälp vi fick 🙂 Som tur var det inte jättemycket, men hon hade dragit på sig en del inflammationer i hela kroppen och annat skit, så det har varit en lång återhämtning, vila, rehab och träning fram till i höst. Men nu är hon äntligen sitt vanliga jag igen, supertaggad och glad vilket då också medför att det där skällandet som vi jobbat så på att få bort har kommit tillbaka. 

Men hon har läkt ihop, är pigg och full av energi, hon är som en ny hund igen och det är det bästa av allt 🙂 
Vi gjorde en start i lydnadsklass 3 nu i december, mest bara för att få prova på att tävla igen och det var inte den bästa tävlingen på något sätt, mycket småmissar, lite skall och rundamomentet som gått en dans tills några dagar innan tävlingen, började strula igen och då såklart även på tävlingen 😉
Men bara att få komma ut på banan igen var en sådan skön känsla.Nu arbetar vi på att komma tillbaka ordentligt på tävlingsbanorna nästa år igen och det ska bli så kul! 

NOCKA

Nocka, mitt knäppa lilla yrväder som också kallas chokladpralinen, the red devil, gangster, bråka, galenpanna, studsboll.. Kär hund har många namn 😉

Lik sin mor i mycket, varav saker som jag såg redan i valplådan vid två, tre veckors ålder och det var då jag föll för henne. Klart jag ville ha en liten ”mini-Tara”, som ju är min ”once-in-a-lifetime” hund, jag ville ha värstingen, ville ha den där som skulle ge mig många gråa hår längs vägen..
Och ja, många gråa hår har hon gett mig och fler lär det bli 😉 Så mycket hyss hon har hittat på, stundtals riktigt jädra jobbig och det är i de stunderna jag undrar vad jag har gett mig in på.. 
Men Tara var ju inte heller direkt enkel (tänk så fort man glömmer sådant), och det har ju blivit rätt bra, så jag ser ju hopp 😉

Men lika mycket jobbig och galen som hon har varit, lika underbar, härlig, rolig och helt fantastisk har hon också varit. Så lycklig jag blir av att bara henne omkring mig, så mycket skratt hon lockar till. En gladare hund får man leta efter, och keligare. Så social, trygg liten tjej. Hon fullkomligt älskar att vara nära och mysa. Jag tror hon ser oss lite som ett möblemang, så som hon sitter på oss och hänger 🙂
Som Tara, så älskar hon att arbeta och vill heller aldrig sluta, hon har en sådan underbar attityd och glädje i allt hon tar sig för, och hon gör allt med en liten snärt och sådan fart, sådan energi. Det är väl kanske där vi har lite att jobba på, att få ner alla fyra tassarna i marken, att få henne att landa lite. Hon är högt, lågt och överallt 😉  

En väldigt självständig liten dam som går som allra bäst när hon får arbeta på egen tass, ute i spåret, på rapportstigen eller på ett granbarkborresök. Tror hon skulle bli en grym sökhund, hoppas vi kan få chans att träna det nästa år.. På lydnadsplan har det ibland orsakat en del frustration hos mig, att hitta rätt nycklar så hon håller ihop hos mig och den stora akilleshälen har varit fria följet, nu börjar det bli bättre såklart, där har vi fått kämpa minsann. Och så har jag haft Tara som har ett sådant fantastisk fotgående, som varit så enkel, hon har liksom bara kunnat det från start. 

Men med tanke på hur mitt liv sett ut, med allt som hände strax efter att Nocka fötts, med både brist på tid och ork, så är det inte så konstigt att allt har tagit lite längre tid, att vi inte har hunnit med allt som vi borde ha gjort i vissa delar av vardagslydnaden och grunder. Det där ständiga dåliga samvetet som fanns där.. Jag hade redan från början tänkt att ta det lugnare, att inte ha så bråttom, men lite mer hade jag tänkt vi skulle ha gjort. Jag försöker att inte vara så hård mot mig själv men det är svårt ibland. Ibland tar vissa saker lite längre tid, och faktiskt i Nockas fall så gör det inte något direkt. Hon behöver lite tid att mogna och landa, jag tror allt kommer bli super tids nog!

Och när jag tittar på vad vi har gjort och åstadkommit i år, så har vi ändå lyckats rätt bra 🙂 Även om vi inte lyckades ta det där första priset i lydnadsklass 1 (där vi haft lite strul) som jag hade hoppats, så uppnådde vi alla andra mål!

  • Tre raka uppflyttningsresultat i startklass (det första dock från december förra året, på debuten)
  • Uppflyttad till lägre spår på debuten i appellklass på en 2:a plats
  • Rasmästare, klassvinst och uppflyttad till högre spår på debuten i lägre
  • Ett 2:a pris med två poäng ifrån förstapriset på debuten i lydnadsklass, där faktiskt Tara sumpade sin dotters förstapris 🙁

Dessutom har jag, Tara och Nocka gått en specialsökutbildning för att bli granbarkborresök-ekipage under vår och sommar, och wow vad roligt det är. Och de är helt fantastiska med sina nosar. Till våren 2019 gör vi certifieringen, det ska bli väldigt spännande 🙂

Efter allt som har hänt i livet, hårda törnar och slag som man har fått ta emot,när man fallit och rest sig upp igen, efter en del kämpande i motvind, så har jag äntligen landat..
Jag är på den plats jag vill vara, jag gör äntligen det jag brinner för, jag lever med rätt person som står bakom mig, som stöttar & finns där i alla lägen och så har jag de absolut bästa lyckopillrena vid min sida som gör livet värt att leva <3

2018 har på stora hela varit ett väldigt bra år, nu ser jag fram emot vad 2019 kan ge!
Mål och planer är satta, nu kör vi 🙂

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!


 

Camilla Skrivet av: